Jag ser verkligen fram emot vår semesterresa om drygt en vecka. Då blir det både djungel och strand. Och ett besök på den botaniska trädgården i närheten. Det är ett måste. Finns det en botanisk trädgård vill jag alltid besöka den när vi är ute och reser. Har inte någon särskilt lång samlin, än så länge av sådana visiter, men en som jag verkligen skulle vilja åka tillbaka till är Beijing Botanical Garden som jag besökte för några år sedan. Med familjen som tålmodigt sällskap var det varken läge att promenera igenom hela anläggningen eller att dröja sig kvar allt för länge. Men, jag hann med tillräckligt mycket för att bli överväldigad. Vilket spännande besök det var. Inte bara själva trädgården, utan människorna var minst lika intressanta.

Den slöjlika dimman lade sig som ett mjukt skimmer över bilderna, inte bara här, utan var vi än rörde oss i Beijing. Vackert, men inte så bra egenligen eftersom att det är foggen från alla kolkraftverk.

I utkanten av Beijing

Det är inte det lättaste stället att ta sig till på egen hand, men det går. Parken ligger i utkanten av Beijing med bergen som vackert, trolskt sceneri i bakgrunden. Var man än tittade stod det söta kinesiskor i färgglada kläder, hattar och paraplyer poserandes vid något tjusigt som blommande. Och det var just kombinationen av att få se kinesernas fascination av allt (framförallt pionerna), den sagoskimrande inramningen med bergen, de helt fantastiska trädpionerna och allt annat som blommade och var vackert grönt givetvis, som fick mig att tycka om parken extra mycket.

Fotografering är stort här.

Det blev jag snabbt varse. I en öppen glänta av pionskogen höll tre djupt engagerade fotogrupper till. Jag vet inte hur många fotokurser, eller fotosällskap jag såg i parken. Det bars runt på skärmar och bakgrunder av olika slag och storlekar som sattes upp bakom blommor.

Skissande tjejer satt på medhavda stolar.
Såg även en som gjorde en vacker oljemålning av en pionbuske.

De som inte var upptagna med att själv posera framför kameran var i mångt och mycket sysselsatta med att fota, måla, skissa eller hängivet beundra allt som blommade. Jag såg inte några poserande män, men i den fotograferande skaran fanns det desto fler.

Selfies med pioner.
Så klart!

Selfies med pioner i bakgrunden var omåttligt populärt och de poserande kinesiskorna kändes nästan som blommor själva med sina färglada kläder och accessoarer.

I mitten av parken står detta stora lite futuristiska växthus i kontrast till de övriga traditionella byggnaderna. Jag hann inte gå in i det så jag vet faktiskt inte vad det innehåller. Gigantiskt stort är det i varje fall. Runt växthuset var det säsongsplanteringar. När vi var där (i början av april)  tulpaner i massor a’ la Keukenhof-stil. Men också sådant som är sommarblommande hos oss.

Pionerna i fokus.

Att pionerna var den största attraktionen är inte så konstigt eftersom att det var piontider när vi var där och med tanke på att pioner har alldeles speciell plats och roll kulturellt sett här. Och det var naturligtvis inte vilka pioner som helst, utan ljuvligt vackra trädpioner i vitt, cremegult och hela den rosa-röda tonskalan. Parken innehöll en egen skog fylld av tusentals trädpioner och även ’vanliga’ pioner som inte slagit ut ännu. Hade kunnat fota hur många som helst. Men. Det var här som den trots allt tålodiga familjen satte stopp.

Förutom trädpionerna blommade körsbärsträden i full styrka. Magnoliorna var redan utblommade förstås, dem hade varit magiskt att få se. Rosenträdgården stod i full knopp och med mer tid hade det varit otroligt spännande att få se fler delar.

Ett återbesök står högt upp på önskelistan.
Då med obegränsad tid, stativet med och matsäck packad.