För mig, som bor i södra Norrland och är trädgårdsentusiast, är den segdragna vintern en återkommande jobbig utmaning att hantera. Det kanske låter som bjäfs och ’get over it’, ’flytta’ eller ’sluta klaga’. Och ja, så kanske det är. Född i norr som jag är och har bott här majoriteten av mitt liv borde jag vara van eller ha gjort något åt saken. Men ni vet, livet har sina vägar och jag och min man hamnade i södra Norrland på grund av jobb precis när vi bildade familj och vi har blivit kvar. Det är mycket som är underbart och fantastiskt här. Vi trivs ypperligt att bo i en mellanstor stad där allt finns men det ändå är småskaligt. Vi bor i ett hus med själ och patina som vi älskar. Att det ligger nära en stor väg är dess enda nackdel.

Vårvinterns påfrestningar

Våren kommer oftast igång först under andra hälften av april. Och då pratar vi om vårtecken. De första. Har ett mål att senast kring 20 april ha kunnat börja räfsa löv. Nåväl. Med ett växthus går det att strunta i när våren behagar dyka upp. Och med ett växthus går det att ge säsongen en extra injektion av insamlad växttid som hamstrats upp i förtid när snön yrt runt knuten i mars som för att proklamera att vintern inte är avslutad än och att alla vårtokiga människor borde tänka om. Näpp säger jag då. Det struntar jag i. Att det kan vara vinterns finaste dagar just då med solsken och många gånger gnistrande nyfallen snö, gör mig bara nervös. Nervös för att jag borde tycka att det är fantastiskt (vilket det är, speciellt i fjällen), när jag allra helst skulle vilja komma igång med vårsysslorna i trädgården, spana efter vårtecken och räfsa ihop förmultnande löv. Känna lukten av fuktig jord, klippa ner perenner, klappa på alla buskar och få påfyllnad av kraft. Precis just då, när det känns som att tiden står och stampar och det samtidigt är det där vackra vårvintervädret med den där gnistrande nyfallna snön…, just då är det som drömmarna, visionerna och planerna tar över på riktigt. Som en slags mental överlevnadsinstinkt. Och ja, jag vet inte hur många gånger jag just då överväger att flytta söderut. Eller fantiserar om det åtminstone, men slungas snabbt tillbaka till minusgrader och en halvmeter snö.

Ta tag i det

Det är då jag bestämmer mig (det är lika varje år), för att ta tag i situationen genom att vara mer än väl förberedd när tjälen äntligen släpper, det ångar från marken och livskraft skjuter upp ur jorden. När trädgården vaknar till liv igen, det tidigaste blommar och hela säsongen ligger framför en. Nu är det inte så att jag i någon euforisk drömdimma gör upp oöverstigliga planer. Näe. Och faktiskt, om jag ska vara helt ärlig är årets planer redan uppgjorda sommaren innan. Jag har märkt att det fungerar allra bäst för mig. Och det i kontext av att det här med jobba och bygga upp trädgården följer lustprincipen. Det blir aldrig mer än lagom mycket. Inte mer än vad som är roligt och görbart. Så, där i mars när man vill hjälpa tiden på traven är det tidsplanering, växtlistor och att bedöma om jag behöver hjälp med att förverkliga det som jag vill göra som fokuseras på.

Just do it – nu är nu

Har den bästa hjälpen i sonen sedan några år tillbaka, vilket är jätteskönt. Att slippa de tyngsta grävjobben. Det mesta i trädgården är gjort med egen handkraft och som sagt, när lust och tid infunnit sig. Därför har sådant som innefattar exempelvis plattsättning och annat som kräver professionella insatser, med  längre framförhållning, uteblivit (det kanske kommer). Det har också varit en kostnadsfråga. Jag har valt att prioritera direktupplevelsen med växter. Det är dem som är navet i passionen. Utan tvekan. Det är också därför jag började i ’fel’ ände med trädgården. Genom att börja med växterna, eftersom de är viktigast för mig. Och med glasögonen Nu är nu… Vad som händer i morgon eller nästa år vet ingen. Och då blir prioriteringen lätt. Stommen har formats allt eftersom men tidigt när jag började med trädgården drog jag upp en grov bild över hur jag ville ha det. Inte med detaljer, men över den rumsliga idén. Nu, när jag har tillräckligt många växter, färger, dofter och upplevelser har fokus kunnat ägnats åt sådant som tidigare helt valts bort. Drömmarna har varit viktigare att uppfylla än det rationella. Ja, så fungerar jag, vi är alla olika. Det finns inget rätt eller fel. Självklart, hade jag haft outsinliga resurser att jobba med i trädgården skulle jag säkerligen ha gått tillväga på ett något annorlunda sätt. Men verkligheten såg inte ut så när jag var i största anläggartagen. Trädgårdsdrömmarna förverkligades ändå efter de möjligheter jag kunde uppbringa. Och jag tror det är just så drömmar överlag förverkligas. Att inte vänta på att det ska bli ett optimalt läge, att guld ska ramla ner från himlen, eller att saker och ting måste vara på ett visst sätt först. Just do it. I det lilla eller stora. Med de förutsättningar som ges. Och blir det för svårt. Tänk om. Tänk nytt, och fastna inte i orealistiska fantasier. Det är varken fruktsamt eller bra på något sätt. För min egen del har tricket varit att dela upp den stora (realistiska) visionen i portioner och varje år ta itu med en lagom bit. På så vis blir den av istället för att se en omöjlighet i den. Och det vill man ju. Att den ska bli av. Kan bli helt nipprig och själaglad av att tänka på det. Men också av att tänka på det som ligger allra närmaste i tiden, att snön ska smälta undan och att det ska bli vår. Det räcker för nu. Mer än väl. Jag är redo.