Sofiero

När Sofiero firade 150 år i slutet av augusti tog jag mig äntligen dit. För en norrlänning är det en bit att åka. Vädret förvandlades till varmaste högsommarbölja och det blev ett fantastiskt besök. Underbar trädgård och många trädgårdsvänner som kunde kramas om. En har inte vägarna förbi skåne allt för ofta så det var mycket trevligt och efterlängtat.

Det är med Prins Oscar och hans fru Sofia som sagan börjar 1866 då de spenderade sin första sommar här. När deras sonson Gustav Adolf och hans engelska hustru Margareta senare tar över Sofiero sker förvandlingen till vad trädgården är i dag. De är båda mycket trädgårdsintresserade och på mindre än 15 år bygger de tillsammans upp de olika delarna. Idag är det Helsingborgs stad som äger och driver anläggningen med ambition att förvalta det gröna arvet men också att anamma samma experimentell lusta som paret hade. Margaretas blomsterrabatter är fortfarande en av de främsta sevärdheterna i trädgården och det kan jag verkligen skriva under på. De skapar trädgårdens självklara paradgata med de parallella rabatterna. Här sugs en in i färgernas kittlande värld och växternas böljande mönster. Sensommarens explosion är både varm och livfull och jag vill nästan inte gå någon annanstans. Alternativt genast åka hem för att omedelbart anlägga en egen paradgata med samma känsla av mjukt överflöd av växtkraft och färgenergi.

Trädgårdens självklara paradgata med parallella rabatter suger in mig i färgernas kittlande värld och växternas böljande mönster.

Jag dröjer mig länge kvar kring området runt växthusen, köksträdgården, blomstergatan och dahliakvarteret.

Ljuvligt melonhus. Tradtionella, gamla och genuina växthus gör något med mig. Pulsen sjunker, andningen blir djup och ett stort lugn tar över. Tror det är en trygghetskänsla som landar i maggropen. Också en lust att flytta in, vilket jag genast gör mentalt. Jag klappade på melonerna, andades och gick ut igen med förnyad närvaro.